Markus historia

Markus

Markus är en 8-årig pojke som konstaterades ha Burkitts lymfom vid sex års ålder. Burkitts lymfom är den vanligaste formen av cancer i bukområdet. Tumören växer snabbt och kan fördubblas inom ett dygn. Markus har återhämtat sig helt från sin cancer, men går ändå på regelbundna kontroller.

Markus historia

De första symtomen framträdde i förskoleåldern i form av magont och uppkastningar. Detta ansågs som en vanlig magsjuka hos barn. Då Markus insjuknade tredje gången inom en kort tid, tog föräldrarna honom till en läkare. Blodproven visade emellertid inte någonting avvikande. Föräldrarna tog Markus till hälsocentralen ytterligare en gång innan han togs in på sjukhus på grund av svåra magsmärtor. Man misstänkte blindtarmsinflammation och avtalade om en operation till följande morgon. I samband med operationen fann man tumörer i magen, vilka senare visade sig vara Burkitts lymfom. Den största tumören hade en diameter på över 8 cm.

En serie av operationer

Cellgiftsbehandling inleddes genast följande morgon. Den verkade effektivt och tumörerna började omedelbart minska. Man slapp dock inte problemen, eftersom den största tumören redan hade hunnit göra ett hål i tarmen, genom vilket tunntarmens innehåll kunde rinna ut i bukhålan. På grund av hålet var man tvungen att operera Markus flera gånger. Markus var länge kopplad till slangar och apparater, vilket märkbart begränsade hans liv. I den sista operationen kunde tarmen repareras och man lade en stomi på magen, dvs en öppning genom vilken avföringen avlägsnas till en påse på magen. Lyckligtvis hade Markus god grundkondition innan operationen, vilket underlättade hans återhämtning.

Cellgift gavs i perioder på några dagar, på vilka det följde ett par veckors konvalescenstid. Sammanlagt genomgick han fyra sådana perioder. I behandlingen ingick förutom cellgift även många andra läkemedel, t.ex. antibiotika samt läkemedel mot värk och illamående. Markus tappade håret, men illamåendet kunde relativt väl hållas borta med läkemedel. För smärtlindringen visade sig en smärtpump fungera effektivast.

Efter drygt tre månaders medicinering opererades Markus en sista gång. Vid operationen tog man en provbit från flera lymfkörtlar och stomin stängdes och påsen på magen togs bort. I slutgranskningen tog man dessutom blodprover samt ultraljudsbilder och andra röntgenbilder. Blodvärdena återgick till normal nivå mycket snabbt. Under det första året deltog Markus i kontroller varje månad, varefter kontrollbesöken har fortsatt med tre månaders mellanrum. Markus har haft magsymtom även efter behandlingarna, men de har minskat så småningom.

Praktiska arrangemang

Föräldrarna berättade genast för Markus och hans syskon hurdan sjukdom det var fråga om. Barnen hade redan någon slags uppfattning om vad cancer är, eftersom familjen tidigare samma år hade besökt en bekant som var döende i cancer. Man berättade emellertid för barnen att de flesta barn blir friska. Även på daghemmet hade de anställda öppet berättat för barnen om Markus sjukdom.

Enligt Markus var det tråkigaste med sjukdomen att han inte kunde gå på dagis och träffa sina kamrater. Något om denna längtan säger det att Markus efter den fjärde operationen hade cyklat till daghemmet och tittat in genom fönstret, även om han i princip inte borde ha varit kapabel att göra något alls. Sjukhusskolan tog efter det tag i saken och ordnade med förskoleundervisning under den tid Markus vårdades hemma.

Föräldrarna avtalade tillsammans med sjukhusskolan och daghemmet om att en dagvårdare och två barn besöker Markus i hans hem under daghemmets vilopaus åtminstone två gånger i veckan. Besöket innehöll normala förskoleuppgifter och en stund för lekar. Man kontrollerade med de medföljande barnens föräldrar att barnen var friska och de tvättade och desinficerade sina händer före besöket. Alla barnen i gruppen ville besöka Markus i tur och ordning. Besöken piggade upp och underlättade Markus återgång till daghemmet efter behandlingarna, vilket också skedde genast när behandlingarna helt problemfritt kunde avslutas.

Sjukhuset blev bekant för Markus under behandlingarna. På grund av isoleringen under behandlingarna lyckades han emellertid endast bekanta sig med ett barn på sjukhuset. På sjukhuset tyckte han mest om att spela datorspel, titta på videofilmer, rita och leka med lego. Sjukhusvistelsen ledde inte till sjukhusskräck. Han har inte heller börja tycka illa om någon maträtt på grund av dåliga associationer. Matlusten varierade under sjukdomen. Ibland ville han endast ha ägg och ibland surskorpor och pizza.

Hela familjens vardag förändrades när Markus insjuknade. Mamman lämnade sitt arbete för att kunna sköta Markus. Vänner och grannar var ett viktigt stöd i passandet av storebror då föräldrarna var på sjukhuset med Markus. Föräldrarna ansåg att de fick all behövlig information av läkare och sjukvårdare. Föräldrarna betonade också vikten av stödet från andra familjer i samma situation. De erbjöds terapitjänster och en barnpsykiater besökte Markus efter den fjärde operationen.

Fortfarande är man lite nervös inför kontrollbesöken eller om Markus får magsmärtor. Om Burkitts Lymfom förnyas, sker det i allmänhet inom det första halvåret, annars är det troligt att det inte kommer att förnya sig. Cytostatikabehandlingen har tillsvidare inte gett några sena biverkningar, men framtiden visar om medicineringen kommer att ge några men. Man började småningom återställa Markus allmäntillstånd. Genast efter behandlingarna började han jogga. Nu när han är frisk kan han utöva motion på samma sätt som andra barn i hans ålder.